Oljan är det främsta uttrycksmedlet men jag arbetar även med grafik, guache och akvarell. Mitt skapande bygger på att vara närvarande i processen. En linje, en siluett eller en färg kan vara utgångspunkten för mitt skapande. Och det är själva bildbyggandet som är så spännande, att hitta ett gensvar i bilden, att hitta balansen och färgspråket – färgerna är så viktiga för mej. Ofta handlar det om att försöka fånga något som mynnar ut i halvabstrakta landskap och figurer eller helt abstrakta bilder. Bilder som många gånger väcker tankar om livet och möten med andra människor.

NÅGRA RECENSIONSUTDRAG:

Vi möter hos Sandvall närmast en rumsligt ogripbar ljusskildring. Visst finns människor i samspel, i samtal i Sandvalls intrikata bildbygge. Men jag upplever hennes skildring av ljusets speglingar, blänk och reflexer i landskapet som det verkligt centrala. Obefolkade landskap där bildrummet lämnats oskarpt, olöst, vagt. Och där formspråket har något av förkastningsbranter över sig. Där formerna reduceras till större raserade kvadrater, reklanglar och längsgående tstråk i olika collagelikande kombinationer…
Sandvalls starkaste sida är hennes färgbehandling. Levande, smått skimrande, orena färgytor byggs upp med skikt på skikt. Transparanta skikt läggs över mer rikligt anlagda. Ljusa över mörka, svala över heta. Och omvänt. Färgytorna bearbetas ibland, t.ex. ristas med penselskaftet i avsikt att öka effektuttaget. Mellanrumsformerna lämnas råa då och då. Och helhetsintrycket blir därmed lättare, gracilare.Vi anar en van akvarellist!
Stig Knutsson www.silvergenen.se 2 mars 2009

Bilderna är i grunden landskap eller människofigurer men är reducerade till enkla former. Men förmodligen blir det ingen konst genom att endast lösa färg- och formproblem, då blir det inte mer än korsord. Det måste drivas till en punkt då det uppstår liv under penseln. Och finns det liv blir det kommunikation mellan verk och betraktare. Hur går det till? Det är en hemlighet – oftast för konstnären själv – men det är konstens essens. När det gäller Lisbeth Sandvalls målningar på Bolin & Bastard tycks det ha kommit till denna punkt. Det är genomarbetat fram till kvalitet.
Östersundsposten 16 december 2008

Situationer och händelser i det dagliga livet inspirerar till dessa målningar även om de inte är direkt föreställande. Landskapen består inte av en himmel och jord utan mer av färg som samspelat på målarduken till en helhet som mina ögon läser som ett landskap, en stämning i ett rum.
På samma sätt föreställer inte gestalterna enskilda människor utan utgör mer en symbol för människa. I grupper om tre eller fyra uppstår sedan möten mellan dem och på så vis också spänning.
Smålandsposten 7 december 2005

Hennes målningar är lätt abstrakta, innehåller sånt som man bara kan ana och är fyllda av starka färger. Verkar nästan leva sitt eget liv.
Södermanlands Nyheter 12 november 2005

…tolkar Sandvall ofta människors möten. De dukarna är nog hennes starkaste och alldeles särskilt fångas jag av bilderna i mindre format. Sammanhållet och kompakt skildrar hon den verklighet hon ser som den lysande kolorist hon faktiskt är.
Jönköpings Posten 8 februari 2003

Att Lisbeth Sandvall släppt den konkret föreställande konsten bakom sig råder ingen tvekan om. Snarare låter hon betraktaren få avgöra bilden med hjälp av sina sinnen.
Det framgår att hon äger förmågan att fånga betraktaren på ett djupare plan genom sin konst. Färgerna är i balans och erbjuder fritt spelrum för fantasin som förstås får hjälp på färden genom konstverkens fantasifulla namn.
Nya Ludvika Tidning 11 april 2000

Ett par nya namn dyker upp. Lisbeth Sandvall, Växjö, är en glädjande överraskning, en kolorist med härliga färger och stor fantasirikedom i sina oljor, av vilka speciellt ”Vågspel” imponerar. (Recension av Sydosten, en jurybedömd utställning på Kalmar Konstmuseum)
Smålandsposten 4 september 1993